Om kritiken mot Kulturminister Alice Bah Kuhnke

Nedanstående skriver jag utifrån min position som frilansande konstnär:

Nya Kulturministern har redan kritiserats för att hon är ”otydlig i kulturfrågor”. Några av de frågor som hon borde ha svarat bättre på, enligt kritikerna, är nedanstående:

  1. Är du rojalist?
  2. Vad tycker du om att man stryker ordet negerkung ur Pippi Långstrump-böckerna?
  3. Vad bör man göra åt krisen i mediebranchen och hur hade du personligen agerat om du varit Kulturminister när TV4 lade ner lokalredaktionerna runt om i landet?

På punkt ett svarar Kulturministern att hon väljer att inte kommentera utan att det är folket som ska bestämma huruvida vi ska ha en monarki. På punkt två och tre svarar hon att det är hypotetiska frågor eftersom dessa saker redan har bestämts och verkställts och det alltså inte spelar någon roll vad hon personligen tycker eller hade gjort…

Jag tycker det är klokt av Kulturministern att inte lägga energi på hypotetiska fall, de är ju liksom redan fait accompli – inte mycket att uppehålla sig vid. Eventuella svar på dessa frågor skulle förstås kunna ange en riktning i den kulturpolitik som hon kommer bedriva under kommande mandatperiod. Nu får vi istället vänta och se.

Vad gäller mediekrisen så svarade faktiskt Kulturministern att det inte är regeringen, utan förändrade marknadsvillkor, som stramar åt budgetar och lägger ner redaktioner. Man kan ju också tänka sig att regeringen är något ovillig att stötta en branch som urartar till rena fablernas värld i sin oseriösa ”bevakning” av makten. Säg den som vill vara med och tvinna repet till sin egen hängning…

Att Kulturministern håller huvudet kallt och ligger lågt under första veckorna på posten är klokt. Hon säger själv i sitt försvarstal att hon ägnat första tiden åt att lyssna in vad kultursektorn har för behov och önskemål. Detta får mig att vilja utbrista i ett fyrfaldigt leve för minister Bah Kuhnke! Hon tar sig tid att göra läxan innan hon verkställer. Tänk om fler ministrar gjorde som hon? Kanhända vi skulle se en mer effektiv politik, en politik som fungerar och som har kopplingar till verkligheten:

”Under återstoden av mandatperioden tänker jag, i dialog med kulturlivet, utveckla arbetet med att skapa förutsättningar för kulturell kvalitet, tillgänglighet och delaktighet. Frågan om kulturskaparnas arbetsvillkor kommer även fortsättningsvis att stå i fokus; om den kulturella återväxten ska säkras måste nyskapande konstnärer tillåtas bryta ny mark. Det är viktigt att minnas att den konst vi i dag avnjuter vid våra traditionella kulturinstitutioner en gång startat som initiativ från enskilda konstnärer som hade modet att tänka nytt, inte sällan i konflikt med etablerade normer. Stravinskij och Charlie Parker orsakade skandal, i dag tillhör deras verk kulturhistoriens allra viktigaste skatter.”

Som ljuv musik för en själ som törstar efter en förnuftets röst i kulturdebatten! Det är sympatiskt att kulturministern (implicit) säger att även det som är ”smalt”, ”svårt” och ”nytt” måste ges utrymme eftersom konsten bryter ny mark. (För övrigt ett argument som jag själv ofta framhåller)

Själva rubriken till Kulturministerns försvarstal i DN lyder: ”Kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle”. Prinsesspartiet kan inte annat än hålla med. Ordet kultur betyder ”att odla” och en odling är knappast en ö utan en del av ett större sammanhang, ja kanske rentav ett ”ekosystem”. Ett ekologiskt samhälle handlar inte bara om att källsortera, köra mindre bil och/ eller att köpa obesprutade apelsiner. Alla dessa insatser är förstås viktiga för miljön men iden om ”miljön” är större än att bara se vår omvärld som ett skafferi av resurser som måste skyddas. Med ett sant ekologiskt sätt att tänka inser vi att all mänsklig aktivitet tar plats i en värld som vi själva också är en del av. Kulturen skapar sammanhang. Kulturen synliggör kopplingarna människor emellan och vis-à-vis vår omvärld. Kultur gör människor av människoämnen, medborgare av invånare,  bekanta av främlingar. Sedda i det ljuset framstår de frågor som Kulturministern ”inte kunde svara på” som futtiga och fjantiga.

Sammanfattning:

Alice Bah Kuhnke är ju ljusår bättre än Adelsohn-Liljerot så det är väl ändå en klar förbättring? Sedan detta om att välja att inte svara på alla frågor man får: det är väl var och ens rättighet att inte meddela hela sitt register av åsikter i varje givet ögonblick? Jösses så mycket tid som läggs på ”fjams-kritik”, låt’na visa vad hon går för innan ni börjar hacka!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Annonser