När kvinnor blir frigjorda…

(reblog från 14 januari 2014)

När kvinnor blir frigjorda och jämställda blir männen det samtidigt, för i en relation där ena parten inte är fri hålls motpartens fri- och rättigheter   gisslan av ett osynligt band till den andres underkastelse. Fram till första halvan av 1900-talet fanns ingen tanke på vem som var lämpad för vad eller vem som ville göra vad: mannen skulle försörja, kvinnan skulle vara hemma. Inga valmöjligheter direkt när båda parter måste arbeta väldigt väldigt hårt på varsin kant. Tack vare att kvinnor också arbetar utanför hemmet kan män släppa den urgamla rollen av att vara den som ska släpa hem brödfödan. Om man väljer att konsumera måttligt kan båda parter leva gott utan att arbeta heltid. Slå av på takten lite. Få mer tid för varandra. Umgås med barnen. Rå om sig själv.

När man inte har hela ansvarsbördan för försörjningen kan man plötsligt upptäcka att man kan vara stark utan att vara hård. Att vara mjuk (människokroppar är mjuka och plastiska, mänskliga psyken är föränderliga och identitet är ett kontinuum som aldrig avstannar helt) är inte längre ett skällsord utan ett bevis för att man är uppbyggd av ett levande material. Många män uppger att de är vilsna och inte vet vilka de är när de nu inte längre kan köpa en traditionell och stereotyp mansroll rakt av. Rollerna luckras upp. Vi är trötta på den urgamla genus-såpan vi spelat i. Vi vill byta roller, hitta på nya. De mest modiga vill skippa färdiga protokoll och skriva sin egen berättelse istället. Som man. Människa.

Kvinnors emancipation medför männens emancipation. De är inte ömsesidigt uteslutande. De förmerar och fördjupar varandra. Men det krävs att vi vill varandra gott. På riktigt. Utan förbehåll. Det krävs mod. Att lämna färdiga protokoll. Skriva sin egen historia. Som människor.

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Annonser