Rapport från insidan av ett konstnärligt projekt

”Spårvagns-safari”

Vi möts vid 7:ans hållplats vid Frölunda torg. Planen är enkel: åka spårvagn till Bergsjön. Byta till linje 6. Åka till Brunnsparken och runda av. Kanske lite fika och eftersnack tillsammans för att samla tankarna och avprogrammeras efter dagens fältarbete. Jag har funderat på det där med olika rum: Offentliga. Privata. Delade. Formella. Informella. Konstruerade. Heliga. Olika rum är avsedda för olika typer av aktiviteter och för olika typer av typer. Ja alltså, en del människor passar in eller är välkomna där andra inte har tillträde. Somliga aktiviteter är okej på en plats men inte på en annan.

Nu ska vi, jag och fyra projektdeltagare, uppleva ett ”nomadiskt rum”. Ett rum som rör sig i staden, från en ändhållplats till en annan. Rummet förflyttar sig från en periferi, genom Centrum, till en periferi i andra änden. Spännande. Uppgiften är enkel: Deltagarna ska observera olika ”monster” som kliver på spårvagnen och undersöka vad det är med dessa människor som gör att dom blir tolkade som annorlunda/ monstruösa. Deltagarna ska också observera olika typer av blickar som medpassagerarna utsätter varandra för. Förstulna? Modfällda? Dömande? Förföriska? Stirrande? Skamlösa? Det är okej att teckna ner sina observationer i en skrivbok. Vi sprider ut oss på vagnen. Vi delar en hemlighet. Inkognito. Experimentet börjar.

Jag placerar mig långt bak i vagnen med ryggen mot färdriktningen. Antecknar:

”Jag känner mig utsatt, eller… …inte direkt utsatt, men…”

Pennans tanke avbryts. Jag känner mig iakttagen i mitt tjuvkikande. Spänner käkmusklerna. Biter ihop. Jag undrar om det här experimentet är relevant för mitt projekt. Tvivlar. Tänk om de andra deltagarna blir uttråkade? Jag tänker:

”Shit! Vi har bara kommit till Marklandsgatan.. Det här blir en lång resa!”

Jag känner ett ansvar för deltagarna, vill att dom ska tycka det är intressant. Jag skriver:

”Hur samlar man in kunskap som man ännu inte vet är relevant?”

Pennan besvarar sin egen fråga:

”Lita på intuitionen! Vila i den andres Blick!”

Vad nu det betyder?! En snabb fundering: Hur ska man kunna rangordna det okända? Ja alltså, bedöma vilket av de okända alternativen som är viktigast eller mest akut? Just nu är det mest angeläget att sitta. Titta. Anteckna.

Hur blir relationen mellan centrum och periferi synliggjord i det här specifika rummet? Jag teoretiserar: I ett sådant här rum vill man definitivt inte vara i centrum! Att vara i centrum här är att bli synliggjord i ett sammanhang där man gör bäst i att smälta in, titta bort, bli osynlig. Nomader ska inte söka uppmärksamhet, nej, dom ska trycka sig mot väggen och titta ut genom fönstret. Nomader kommer samman i ett osynlighetskontrakt:

”Jag tittar inte på dig om du inte tittar på mig?”
”Okej…”

Okej. Jag sneglar för att inte bryta kontraktet. Blir påkommen. Avslöjar andras blick på mig. Ler. Det är en lek. Ett spel. Tjejen mitt emot verkar obekväm. Hon har sett att jag noterat hennes stirrande. Hennes ansikte stelnar, huvudet tippas bakåt något och hon andas in med ett lätt fnysande andetag genom näsan. Jag ler. Hon tittar bort.

Vilka strategier använder sig folk av för att hantera andras blickar? Viktigare ändå: Vilka strategier tar folk till för att hantera sin egen blick? Det slår mig då att blicken och händerna har någonting gemensamt. Blicken och händerna är verktyg för att förändra världen. Vi måste stå till svars för våra händers verk och för våra blickar. En ovan talare vet inte riktigt var hon ska göra av sina händer och jag ser samma mekanism här i spårvagnen. Blickar som inte vet vart de ska ta vägen. Flackande blickar. Nomadiska.

I ett sådant här rum vill man definitivt inte vara i centrum! Fladdrande blickar får bara fastna på en enda tillåten mittpunkt i detta flytande rum: Monstret som kliver på vid nästa hållplats. Alla nomader i rummet vet ögonblickligen att det är ett monster som kliver på vagnen. Tittar bort: ut genom fönstret men den inre blicken är fixerad vid nykomlingen. Blickar som inte tittar berättar lika mycket som ett helt århundrade av stirrande. Alla nomader i vagnen icke-tittar på de två nordafrikanska kvinnorna i niqab. Alla nomader i vagnen icke-tittar på den jättetjocka arabiska mannen som vaggande kliver av vid gamlestadstorget. Alla nomaderna icke-tittar intensivt på den urindoftande gentlemannen som sitter och dricker folköl längst bak. Och resan fortsätter.

Och resan tar slut i Bergsjön.
Regruppering.
Lite samtal.
Deltagarna rapporterar inifrån upplevelsen och vi skrattar lite lättat. Det är tröttsamt att vara så fokuserad under en längre period och vi behöver pausen från nomadskapet.
”Jag åt min medhavda macka och kände mig konstig för att jag satt och åt ensam!”
”Va, hade du känt dig mindre konstig om ni varit två som ätit?”
”hahaha, jag vet inte… ..nej, antagligen inte”

Vi hoppar på spårvagnen igen och fortsätter färden. Spänd i käkarna. Tungroten. Läpparna. När jag håller någons blick lite för länge så blir det farligt. Varför? Vad kan hända? Jag inser att jag kan erbjuda min egen kropp/ person som ett centrum för andra att vila sina blickar på. Eller måste jag bli ett monster först? Vilka kroppar är monstruösa i det här sammanhanget? En svensk kropp nära en invandrartät ändhållplats, eller en överklasskropp i ett arbetarkvarter? Har jag större rätt att stirra eftersom jag deltar i den här hemliga observationsleken? Helgar ändamålen medlen? Hur väljer jag ut monstren och skapar dem med min blick?

Jag tänker: Mina monster är specifika för mig. De är specifika för mitt undertryckta äventyr och då manifesterar de sig som en konsekvens av mitt ”skuggnarrativ”! Det liv jag lever är inte helt mitt eget. Jag har gjort val baserade på rädsla, försiktighet, artighet, omtanke om andra, politik, religion. Världen konspirerar för att få oss att välja en annan väg en den vi känner att vi borde leva. Skulle leva. Kunde leva. Måste leva. Alla dessa möjliga livsbejakande val som vi valde bort? Dom samlas och börjar leva ett liv parallellt med vår vardag. Detta kallar jag skuggnarrativet. Äventyret, eller skuggnarrativet, eller ”din sanna saga” (eller vad du nu vill kalla det) kan bryta igenom vardagens hinna och börja tala till dig. Språket: drömmar, symboler, omen. Budbäraren: transvestiten, uteliggaren, främlingen… Monstret!

En man kliver på vid Olskroken. Röd jacka och trasig blå t-shirt. Svarta noppiga mjukisbrallor. Trasiga grå gympadojjor. Smutsig man! Det här monstret har flottigt krusigt hår och skägg. Kal fläck på huvudet. Sorgkanter under naglarna. En hopknycklad bok (?) sticker upp ur fickan. Monstret vilar armarna mot ett räcke, lutar kinden mot armarna. Tittar ut genom fönstret och muttrar för sig själv. Jag sitter på samma säte längst bak i vagnen. Jag trycker mig mot min vägg (nomadiskt) och monstret håller sig på sin kant. Jag tittar eftersom jag vet att han inte kan se mig. Jag fantiserar: Tänk om han, monstret, egentligen inte är ett monster? Tänk om han, monstret, egentligen är en mäktig trollkarl? Ja ni vet, en sådan där trollkarl som är så uppslukad av sitt arbete att han glömmer bort att äta, sova, tvätta sig?

Trollkarlen på sätet bredvid muttrar trollformler för att beskydda staden från en okänd men överhängande fara. Vi borde vara tacksamma för trollkarlens insats och jag tänker att jag skulle kunna fråga honom om det okända hotet som vi alla lever under. Fast jag hinner inte fråga. Han hoppar av vid Ullevi. Han hoppar bokstavligen av vid Ullevi. Gör gorillahopp och gutturala ljud medan han korsar gatan. Viftar med händerna och rörelserna är plötsliga, indirekta, lätta. Han är borta.

Dags att runda av. Jag meddelar deltagarna att vi avbryter tidigare idag. Tröttande färd. Vi behöver reflektera tillsammans och kanske dricka en kopp kaffe. Jag hinner tänka innan vi hoppar av vid Järntorget:

När jag tittat länge på människor på spårvagnen upplever jag att dom tillhör mig. Dom är ”mina” människor. Jag har märkt dom med min blick, både i betydelsen ”att uppmärksamma” och i betydelsen ”att sätta sitt märke på dom”. Jag känner ett ansvar för människorna jag märkt. Jag känner kärlek till dom. Nu blir det kaffe!

Frej von Fräähsen zu Lorenzburg

Annonser

4 reaktioner på ”Rapport från insidan av ett konstnärligt projekt

  1. Ping: Lite diverse | Hermeticon

  2. Ping: Och så | Zen to the Bones

  3. Ping: joo | bossesattva

  4. Ping: absolut | The Movement Grimoire

Kommentera artikeln

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s